”En röst på SD är inte i första hand en röst på hundralappen i din plånbok, eller det ytterligare steget i en tvångskvotering av föräldraförsäkringen. En röst på SD är en röst för betydande och nödvändig förändring av samhället.” Det skriver Erik Almqvist, ordförande för Sverigedemokratisk Ungdom, på debattsajten Sourze.se

”I en skoldebatt med SSU och MUF kring ungdomsarbetslöshet igår hävdade jag att Sverigedemokraterna är det enda parti som har en samhällsbärande politik. Resonemanget tycktes nytt för de flesta åhörarna och det finns antagligen ett behov av att utveckla det.

I den klassiska blockpolitiken finns det två alternativ: liberal höger och socialistisk vänster. Den ideologiska utgångspunkten för regeringen och den liberala högern är att gemensamma åtaganden initierade genom politik är av ondo. Utopin är en stat där individens möjlighet till välmående och framgång är helt avhängig på privata kontaktnät och egen förmåga.

För den socialistiska vänstern är istället utgångspunkten att alla enskilt skapade framgångar och fördelar är av ondo. Utopin är en stat där politiken styr och äger även näringslivet. Inget Spotify, IKEA eller kullager utan att en socialistisk minister först trott på idén, med andra ord.

I praktiken har dock båda blocken tvingats inse att deras utopier inte är hållbara. Den nuvarande regeringen måste förhålla sig till det faktum att solidariskt finansierad välfärd skapar de lyckligaste och mest välmående medborgare och samhällen i världen. Vänsteroppositionen måste förhålla sig till det faktum att det fria entreprenörskapet och de enskilda innovatörerna har visat sig överlägsna i att skapa ekonomisk tillväxt och därmed utgöra en motor i samhället som bland annat kan finansiera välfärd.

Men frågan är om en i praktiken icke-fungerande ideologi kan anses samhällsbärande? Trovärdig? Eller ens relevant? Min uppfattning är att ideologin aldrig får bli ett självändamål. Ideologier bör ses som teorier och om de inte visar sig vara kompatibla med verklighetens karta så är det dags att ompröva dem. För min del har detta inneburit två omprövanden i livet: först av socialismen som jag trodde på i min tidiga ungdom och sedan av liberalismen som jag fann senare i tonåren. Varför dessa ideologier inte höll har jag redan förklarat.

Låt oss, innan vi testar nästa ideologi, ta och titta på förutsättningarna. Genom vedertagna statsvetenskapliga sanningar, uppenbara slutsatser genom observationer av vår historia och samtid samt genom en enkel komparativ omvärldsanalys kan vi konstatera följande:

1. Stor politisk styrning av näringsliv och medborgares livsval försämrar ekonomisk tillväxt och strukturell dynamik på arbetsmarknaden
2. Liten politisk styrning av regelverk för näringsliv och medborgares livsval skapar socioekonomiska klyftor och otrygghet
3. Samhällelig heterogenitet ger upphov till de flesta konflikter
4. Samhällelig heterogenitet försvagar och försvårar utövandet av representativ demokrati
5. Samhällelig heterogenitet minskar det sociala kapitalet, det vill säga människors benägenhet att känna tillit till, och solidaritet med, varandra

Så hur, utifrån ovan givna förutsättningar, bör en ideologi vara utformad för att inte bara vara utopisk utan också praktiskt tillämpbar och samhällsbärande? Jag menar att Sverigedemokraterna har svaret. Genom ett pragmatiskt förhållningssätt, med målsättning i varje enskild bedömning att uppnå maximal total samhällsnytta, hanterar SD på ett utilitaristiskt vis frågor kring statlig/privat ägandeform, höga/låga skatter, reglering av näringsliv och så vidare. Ska sjukhus drivas privat? Om det ger bättre vård. Ska skolor drivas privat? Om det ger bättre skolor. Ska skatten sänkas? Om det skapar mervärde i förhållande till vad skattemedlen annars kan åstadkomma. Och så vidare och så vidare.

Nu verkar det kanske som att den sverigedemokratiska ideologin är föränderlig och svår att följa. Så är dock inte alls fallet. När de två etablerade blockens ideologier är ideologiskt låsta i realpolitiska frågor kring skatter och ägandeformer så är de samtidigt mycket otydliga när det kommer till en mer grundläggande syn på hur man bygger ett bra samhälle. Sverigedemokratin skulle man kunna beskriva som en motsats. Om det är svårare att förutse hur SD kommer att hantera en viss skattesats (av logiska skäl: det är aldrig givet på förhand vilket håll som är mest gynnsamt för samhället att justera en skattesats), så är det desto enklare att följa sverigedemokratin i dess vision om hur vi skapar ett gott samhälle.

När riksdagspartierna förnekar att något majoritetsfolk och kulturell gemenskap existerar i Sverige (Vem är svensk? Vad är svensk kultur?) samtidigt som man driver en aktiv segregationspolitik genom massinvandring och mångkulturalism, så blir det praktiskt taget omöjligt att veta vart de vill föra samhället. Det enda vi vet är att vi ska bort från det som Sverige och svenskhet har varit. Till vad vet vi inte men av det samhälle vi successivt ser växa fram kan vi få vissa föraningar när vi ser hur segregationen gradvis urholkar det sociala kapitalet, ekonomin och själva grunden för samhällsrepresentativ demokrati och välfärd.

Sverigedemokraterna är i detta avseende det enda parti i Sverige med en tydlig politisk agenda. Och som jag skrev i inledningen är vår ideologi samhällsbärande. Det är idén om en samhällelig gemenskap som, likt i folkhemmets historia, ligger till grund för solidaritet, engagemang och vilja till gemensamma projekt, satsningar och välfärd. Vi vill stärka gemenskapen genom att värna och framhålla den svenska identiteten, stärka språket och motverka framväxten av segregativa minoritetskulturella enklaver i Sverige.

På så vis är vi också det enda parti om har en lösning på segregationen – vi bryter den och ersätter det utanförskap som invandrare i andra och tredje generationen känner med svenskhet. Vi stänger de etniska friskolorna och daghemmen och drar in skattemedlen till segregerande kulturföreningar. Bromsar nyinflyttningen till segregerade områden och placerar dess barn och ungdomar i svenska sammanhang.

Elakt att motverka ”deras kultur”? Kanske lite mot dessa barns föräldrar som trott att Sverige är ett land där man kan ”leva som hemma” fast med svensk välfärd. Men man ska komma ihåg att kultur är inget man föds med – det är något man formas in i under uppväxten. Och det är vår fasta övertygelse att de allra flesta som växer upp i Sverige också vill växa upp som en del av Sverige hellre än i utanförskap. Om det inte gillas av föräldrarna i de segregerade områdena så står det en såklart fritt att återvandra.

Vi går nu åter in i en valrörelse där de etablerade blocken tjafsar om RUT, ROT och någon hundralapp mer eller mindre i plånboken. Samtidigt ser vi hur samhällsgemenskapen och grunden för framgångssagan Sverige urholkas, utan notis från något av blocken. Men i detta val finns ett alternativ. En röst på Sverigedemokraterna är inte i första hand en röst på hundralappen i din plånbok, eller det ytterligare steget i en tvångskvotering av föräldraförsäkringen. En röst på Sverigedemokraterna är en röst för betydande och nödvändig förändring av samhället. Vårt alternativ är samhällsbärande och vi är beredda att axla ansvaret för nationen. Och vi är villiga att förvalta ditt förtroende.”

Annonser

I dagarna har det rapporterats i media om den undersökning som SÄPÅ och BRÅ, på uppdrag av demokratiminister Nyamko Sabuni (fp),  har gjort om det politiska våldet i Sverige. Jag kan inte säga att det är glädjande att se resultatet, men det är ändå nyttigt att man tar upp problemet och även belyser problematiken med de vänsterextrema.  Utan att gå in på detta alltför djup vill jag dock ge min reaktion på en formulering i DN.

”Rapporten visar att grupperna inte utgör något realistiskt hot mot demokratin i Sverige. Inte heller hotar de grundläggande funktioner som politiskt beslutsfattande eller den fria debatten.”

Jag har inte läst själva rapporten, så jag vet inte om det är DN som gjort denna slutsats eller om det står i rapporten. Dock är det ju uppenbart att såväl höger- som vänsterextremism är ett allvarligt hot mot vår svenska demokrati och frihet. Att man riskerar att bli misshandlad eller mördad pga. etnicitet, sexualitet eller politisk åsikt är väl ett enormt hot mot demokratin?

Bara tre dagar senare rapporterar DN, som enda tidning, att Sverigedemokraternas pressekreterare Martin Kinnunen funderar på att sluta med sitt politiska arbete efter den misshandel som han och hans sambo utsattes för under nationaldagsnatten.

Själv vågar jag inte gå ut offentligt ens med mina sympatier eller ungdomsförbundsmedlemskap och jag har haft tvivel om jag gör rätt som flyttar till annan ort för att plugga just för att jag vet att det finns risk för att utsättas för våld. Jag har ett politiskt intresse som jag skulle vilja överföra till handling, men jag vet inte om jag vågar. Även det faktum att jag bara timmar innan misshandeln såg på fotboll med tillsammans med bl.a. Kinnunen är ju lite skrämmande. Hade jag synts tillsammans med dem på stan kanske jag också hade blivit misshandlad? Jag vet redan att jag antagligen blivit fotograferad i samband med ett SDU-möte. Frågan är om de lyckats få reda på min identitet. Jag hoppas verkligen inte det.

Förhoppningsvis blir det väl bättre i framtiden dock, men man kan inte vara säker. Tur i oturen är att många borgerliga har insett problemet med extremistvåld efter att även de har utsatts. SDU, eller snarare personer i SDU, har redan fört samtal med företrädare för borgerliga ungdomsförbund om gemensamma kampanjer mot extremistvåldet. Tyvärr lär detta knappast bli verklighet, då jag antar att borgarna inte vågar ställa upp tillsammans med Sverigedemokraterna eller SDU. Möjligtvis om Sd blir regeringsparti eller stödparti till en Alliansregering efter nästa års riksdagsval. Den som lever får se…

Hade det varit så att de höger- och vänsterextrema bara hade slagits med varandra så hade det väl varit förståeligt om man inte hade brytt sig så mycket, men så ser det inte ut. Ibland gör man t.o.m. gemensam sak och vädrar sin antisemitism (exempelvis vid Davis Cup-matchen mot Israel).

Nåja, man får hoppas att folk öppnar ögonen och ser att även vänstern brukar våld mot oskyldiga. Tyvärr är det som Nyamko Sabuni säger i Rapport att man ofta förmildrar vänstervåldet. Bara en sån sak som att man kallar dem antifascister, trots att de i mångt och mycket är fascister själva talar ju för sig självt.

“Vi har länge tagit avstånd från vit makt-rörelsens aktiviteter och våldsamheter med tanke på historiska erfarenheter, men lika länge har vi romantiserat, ibland bagetelliserat, det våld som vänsterextremister utför.”

Jag får be om ursäkt om inlägget blev lite rörigt, men det är fredagskväll och jag har lite bråttom. Andra intressanta inlägg om det politiska våldet: Niklas Hallenfur, Politiskt Inkorrekt.

Uppdatering: Ett nyhetsinslag med bl.a. bilder från en övervakningskamera finns upplagt på Youtube.

Zanna Nordqvist

Zanna Nordqvist

I söndags inleddes årets upplaga av Almedalsveckan. Första dagen var Vänsterpartiets, och Ung Vänsters Ida Gabrielsson, uttalad och stolt kommunist, och partiledare Lars Ohly stod på scenen och talade. En mindre incident inträffade ett trettiotal meter bort från scenen, vilket bl.a. Politikerbloggen rapporterat om. Dock är rapporteringen medvetet vinklad vilket gör att jag känner mig tvungen att kommentera händelsen eftersom jag såg allt med egna ögon.

25-30 personer (en del höll sig på avstånd för att slippa råka illa ut om något skulle hända, vilket förklarar Politikerbloggens uppgivna antal)  från Sverigedemokratisk Ungdom var på plats för en tyst och fredlig demonstration. Man diskuterade i förväg med polisen hur man kunde protestera mot Ohly utan att på något sätt störa åhörarna eller talarna. Man fick därefter en angiven plats runt trettio meter bredvid scenen och direktiv om hur högt man fick hålla upp de plakat man hade (”Inga kommunister till riksdagen 2010! Rösta Sverigevänligt!” och ”Hjälp Ohly att hitta ett nytt jobb!” samt ett par EP-valsaffischer). Detta följde man givetvis.

Dock är det inte alla vänstersympatisörer som tycker om yttrandefrihet och som anklagade SDUarna för att protesten var odemokratisk. Någon anledning till varför den skulle vara det framgick inte, och man undrar vilken skev demokratiuppfattning vissa har. Det är tydligen ok att kasta föremål och vissla, skrika och på annat sätt störa ett möte, men att stå tyst är alltså  inte ok?

En av dessa antidemokrater gick därefter till attack och försökte riva sönder ett av plakaten, vilket till viss del lyckades innan hon stoppades av Erik Almqvist och poliserna som var i närheten. Efter detta tog polisen beslutet att man skulle skydda SDUs medlemmar och ställde sig därför i en ring runt dem. Zanna Nordqvist, som var den som attackerade SDU, ställde sig en bit bort med sina kommunistvänner och beklagade att hon inte lyckades riva ner hela plakatet och klagade på ett rivsår på armen som hon sade sig ha fått av ”Almqvists judiska klor”.

Efter ytterliggare ett antal hetsiga, men fridsamma diskussioner med bl.a.vänsterpartisten och Attac-grundaren America Vera-Zavala tog Ohlys tal slut och det var dags att bege sig. SDU fick instruktioner av polisen hur man skulle ta sig från platsen och man fick eskort en bit på vägen för att undvika att bli attackerade igen. Ett par personer försökte följa efter, men man lyckades skaka av sig dessa.

Senare på kvällen rusade ett gäng på mellan 15 och 20 personer från våldsvänstern mot ett gäng SDUare som var på väg till krogen. De skrek hotfulla saker, men som tur är uppstod inget handgemäng utan SDUarna vände bara om och gick tillbaka

Dagen därpå befann sig Zanna och hennes lilla gäng på debatten mellan Erik Almqvist (SDU) och Niklas Wykman (MUF) där de skrek glåpord och idiotiska kommentarer åt båda debattörerna.

Såväl attacken i Almedalsparken som den senare på kvällen är polisanmälda.

Zanna ”Lingonpaj” Nordqvist är på f.ö. ett fan av de somaliska piraterna, massmördaren Tommy Zethraeus och Anna Lindh-mördaren Mijailo Mijailović på sin Facebook.

I den kristna tidningen Dagen kan man läsa om hur man upprörs över en youtube-video som lagt upp av en SD-sympatisör.

Videon består av bilder på våldsamheter mellan polis och ungdomar. I Dagen-artikeln vinklar man det så att läsarna ska tro att det är Sverigedemokraterna som anser att våld är bra för att förändra samhället. Tanken med videon är ju dock den rakt motsatta. I Sverige har det tyvärr blivit vardag med våld i vänsterns och mångkulturens namn. Politiker med ”fel åsikter”, utesluts ur facket, blir uppsagda från arbetet, hotas, misshandlas och utsätts för mordförsök. Detta bryr man sig inte om, men om en sverigedemokratisk sympatisör gör en video på youtube för att protstera mot det våld och de upplopp vi sett vid exemeplvis Göteborgskravallerna eller bränderna i Rosengård så tar man avstånd direkt – trots att man, liksom Sverigedemokraterna, är trötta på det meningslösa våldet.

Man avslutar sedan artikeln med att påpeka att författaren till låten som förekommer i videon har rötter i Finland, vad det nu har med saken att göra. Den kulturella skillnaden mellan våra länder är liten och det är knappast svårt för en finne eller svensk att assimileras i det andra landet. Man påstår också att Ultima Thule skulle vara ett vit makt-band. Anser de då att Bert Karlsson är nazist? Det är så att man skäms över att läsa om hur dåligt pålästa folk är.

Dessutom tar man upp ämnet i sin ledarblogg. Det hela påminner mig om något som jag diskuterade Louise Erixon, nämligen att många inom kyrkan bara ser en massa rosa moln överallt. Är det något som man inte gillar så ber man lite, men gör inget åt det. Som kristen pandeist anser jag att man gärna kan be, men det gör man för att stärka sig själv. Gud sitter inte i himlen och hjälper samhället för att man ber om det. Alla människor är en del av Gud, så ber man till Gud så ber man till sig själv, för att stärka en så att man kan ta itu med samhällsproblemen. Det är just det vi sverigedemokrater gör, vi blundar inte för problemen och hoppas på att det ska ordna sig på något mirakulöst sätt, vi tar itu med problemen själva.

Under valdagen fick Sverigedemokraterna Haninge in en rapport från en medlem om att det saknades valsedlar för i valdistrikt Haninge 1 Vendelsö-Gudö, Förskolan Talgoxen Tistelvägen 68. Medlemmen åkte runt för att kolla vallokalena på valdagen och i en av dessa upptäckte denne att det saknades valsedlar, vilka enligt lag skall vara utlagda eftersom Sverigedemokraterna fick 1,1% i EP-valet 2004. Därefter har han gått ut för att hämta mobilen för filma när han konfronterar den ansvarige för lokalen (Ulf Zetterstedt) som, uppbackad av en kvinnlig röstmottagare, påstår att de inte har skyldighet att placera ut Sverigedemokraternas valsedlar.

Är man röstmottagare måste man veta vad det är som gäller. Det går inte att komma med bortförklaringar. Förhoppningsvis har valresultatet inte påverkats, men man vet ju aldrig. Det kan alltid finnas någon som inte vet om att man kan ta en blank valsedel och skriva partinamnet, eller som tror att man kan personrösta på dessa (=ogiltig röst). Det återstå att se om fler rapporter än denna och de från Uppsala som jag tog upp i mitt senaste inlägg kommer. Dessutom har långt ifrån alla vallokaler kontrollerats och mörkertalet kan vara stort. De ansvariga bör ställas till svars. Det får inte gå till så här!

Den filmande medlemmens beskrivning av händelsen på Sverigedemokratisk Ungdoms forum.