Expressenkrönikören Lotta Gröning skrev i dagarna ett blogginlägg om medias särbehandling av Sverigedemokraterna. Det känns skönt att det åtminstone finns några meningsmotståndare med lite vett innanför pannan. Annat är det med Jan Helin som jag helst ser kryper tillbaks till sandlådan. Det passar hans nivå bättre än att vara chefreddaktör för Sveriges största kvällstidning.

När vi i media ska bedöma hur vi behandlar Sverigedemokraterna då väger vi överväger v i varje ord de säger. Vi är livrädda för partiet. Vi stämplar dem som främlingsfientliga och högerextremister trots att deras partiprogram har helt andra signaler. De tar väldigt mycket av den socialdemokratiska gamla retoriken.

I Danmark till exempel hävdar forskare att Danskt Folkeparti är ett arbetarklassparti. Jag vet att Jan Helin på Aftonbladet fick frågan om hur han kunde hävda att de var rasister eftersom det inte är något som står i partiprogrammet. Då sa han bara, att det vet han att dom är.

Jan Helin är inte ensam. Vi i media bestämmer oss för vad sverigedemokraterna är och så förmedlar vi den bilden. Vi gör aldrig på samma sätt med de etablerade partierna. Jag frågar mig är det medias roll att stämpla sverigedemokraterna?

Inlägget på Grönings blogg.

Lotta har tidigare skrivit en läsvärd artikel på Newsmill.

Bloggen Politiskt Inkorrekt har även de kommenterat Grönings blogginlägg.

Följande text är skriven av Morten Perregaard på Tidsskriftet Sappho. Den svenska översättningen är gjord av Fröken Sverige. Stort tack till er båda!

Våldsamt tumult i rättsalen i Kolding efter att domen var fastställd

13 augusti 2009

Morten Perregaard

Fyra irakier blev igår utvisade på livstid från Danmark av Vestre Landsret i Kolding. Männen är dömda för att ha våldtagit en 14-årig dansk flicka upprepade gånger på Vorbasse Marked i juli förra året.

Saken var överklagad från en tidigare dom i februari i år, då de fyra fick en villkorlig utvisningsdom.

Åklagarmyndigheten överklagade den villkorade utvisningsdomen med krav om ovillkorad livstids utvisning, samt en skärpning av straffen. Efter att domen var avkunnad, så bröt det ut bråk.

Straffen

De fyra irakierna blev dömda till två år och nio månaders fängelse var.

För tre av irakierna, Hussein Maayuf Al-Badri, Abdullaziz Khazar Jebir och Fahud Maziad Massaad, var straffen en stadsfästelse av domen från Byretten.

För den fjärde irakiern, Abdullah Maayuf Al-Badri, innebar domen att straffet sattes ner med sex månader, då han blev frikänt för en av de två våldtäkter som han hade genomfört.

Männen blev dömda för att tillsammans ha våldtagit flickan vaginalt och oralt. Flickan hade fyllt 14 år två veckor innan övergreppet.

Åtalet gällde också analt samlag, men både ”By- och Landsretten” fann att det inte var tillräckligt med bevisning för att detta hade skett.

De rättsmedicinska undersökningarna har inte kunnat genomföras ordentligt på grund av flickans fysiska och psykiska tillstånd, samt hennes unga ålder, under timmarna efter övergreppet.

Alla fyra var åtalade för samlag och och annat könsligt umgänge med en person under 15 år.

De fyra irakierna blev också fällda för detta.

I sitt avslustande anförande, så sa Fahud Maziad Massaads advokat att hans klient trodde att offret var 16 år, ”då hon hade druckit alkohol”. ”Man får ju först köpa öl, när man är 16 år”.

Åklagarens replikerade: ”Alltså så kan den åtalade kanske tro att hon var över 18 år, då Vorbasse Marked är ett offentligt utskänkningsställe. Så logiskt, enligt den åtalades uppfattelse, så måste hon vara över 18 år. Men det sa han inte.”

Likaså nämnde Hussein Maayuf Al-Badri, att flickan var längre än honom, så därför måste hon vara äldre.

Abdullah Maayuf Al-Badri var dessutom åtalad för två tillfällen av våldtäkt och två tillfällen av samlag med en person under 15 år. Landsretten fann det till motsats mot Byretten, inte tillräckligt bevisat, att det första tillfället av våldtäkt var skett under tvång. Därför fick han sitt straff nersatt med sex månader.

Alla fyra stod också åtalade för att ha stulit flickans telefon, samt 50 kronor.

Detta blev alla dömda för.

Motstidiga förklaringar

Generellt kom de fyra dömda med mycket motstridiga förklaringar. Dessutom förekom det direkta osanningar, vilket de heller inte hade några förklaringar på utom som exempel dessa: ”När man ljuger en gång så får man lust att ljuga mer” Eller från rättens anteckningar: ”Ljög under första förhöret”, som det står om en av de åtalade.

Den enda förklaring, som stämde någorlunda med vad de sagt vid första polisförhöret, kom från Abdullaziz Khazar Jebir.

Utvisning

Enligt den danska utlänningslagen, som gäller från 2008, ska en utlänning utvisas om denne blir dömd för våldtäkt. Detta gäller också för samlag med en person som är under 15 år.

Därför sa åklagaren i sitt avslutande anförande att det ”inte ha varit lagskaparnas avsikt, att villkorlig dom skulle användas, när en ovillkorlig utvisning automatisk var gällande”, med en tydlig hänvisning till Byrettens första dom om den villkorliga utvisningen.

Varefter åklagaren preciserade, att poängen nämligen var att folk som inte tidigare skulle blivit utvisade, idag kan bli det villkorligt. Med andra ord är villkorlig utvisning en utvidgad möjlighet för utvisning och inte det motsatta.

Det enda som kan tala avgörande emot en utvisning är en anknytning till Danmark, sjukdom, familjära förhållande etc. Detta ska dock fortfarande jämföras med förbrytelsens grovhet.

Socialt förståndshandikappad

Försvararen för 17-årige Abdullaziz Khazar Jebir nämnde i sitt avslutande anförande en psykologs värdering av sin klients mentala tillstånd.Enligt psykologen befann den åtalade sig på ett ”sjunkande stadie”, var ”socialt förståndshandikappad” och under medicinering.

Landsretten fann att det att vara dåligt begåvad inte diskvalificerar någon för att utvisas.

Abdullaziz Khazar Jebir har varit i Danmark sedan december 2005. Under rättssaken måste han ofta använda sig av tolk. I Irak har han 27-29 halvsyskon, då hans pappa har tre fruar. Innan han kom till Danmark, så bodde han två till tre år i Syrien.

I sitt avslutande avslutande anförande sa Johnny Norup, Fahud Maziad Massaads försvarare, att en utvisning till Irak av hans klient skulle vara detsamma som om att han (advokaten) skulle bli utvisad ”till en avlägsen provins i Kina, utan möjlighet för att återvända, och så skulle han tvingas stanna kvar där”. På det svarade åklagaren att ”om ni Norup kunde språket och hade bott halva sitt liv i en avlägsen del av Kina, så hade nog Norup klarat av det.”

21-årige Fahud Maziad Massaad har uppehållit sig i Danmark sedan år 2000, då han blev familjesammanförd med sin far efter de dåvarande reglerna. Han behövde bara tolk några få gånger under rättssaken. Dessutom var han på gång att söka danskt medborgarskap, men hade inte nått att göra testen, innan han blev anhållen.

Landsretten följde åklagarens linje om livstids utvisning.

20-årige Abdullah och 22-årige Hussein Maayuf Al-Badri, är bröder, och har uppehållit sig i Danmark sen i april 2004. Storebrodern, som under de första dagarna i rätten, satte sin tilltro till en muslimsk bönekrans, tasbih, har diabetes och är sjukskriven. Han pratar i stort sett inte danska alls, och var

beroende av tolk under hela rättssaken. Lillebroderns danska var lite bättre, men han var fortfarande beroende av tolk. Brödernas föräldrar och fem syskon bor i Danmark.

Landsretten dömde båda bröderna till livstids utvisning.

Luderland och en krossad ruta

Då det var jubel och segerstämning i Byretten efter den villkorliga utvisningsdomen, så utbröt det bråk efter att rättens ordförande hade läst upp domen med den ovillkorliga livstidsutvisningen i Landsretten.

Abdullah Maayuf Al-Badri skrek mot åkagarbänken: ”Jag ska döda dig” Och en av papporna reste sig, kastade sin jacka och tog rättning mot domarna som var på väg ut. En av de åtta poliser som var där samt tolken lyckades stoppa honom, varefter han la sig ner på golvet och skrek högt, innan han blev eskorterad ut. Golvet fick också en rejäl dos av spottloskor.

Flera reste sig och uttryckte på en blandning av arabiska och danska deras förakt för landet, som de kallade ”luderland” och ”rasistiska Danmark”.

Abdullah Maayuf Al-Badri kastade en stol efter åklagare och två poliser var därefter tvunga att hålla fast honom. Ett par av de cirka 25 närvarnade anhöriga närmade sig också åklagare, och denna måtte ta en annan utgång än han skulle. Allt detta medan stolar, bord och dörrkarmar fick både knytnävslag, slag med handflator och sparkar, tillsammans med höga rop, skrik och gråt.

En ruta i rätten fick smaka på en irakisk armbåge, och ljudet av krossat glas tillkallade sig ytterliggare tre poliser. De kastade ut de sista anhöriga medan rätten ljöd av eder och förbannelser som sedan fortsatte ut på parkeringsplatsen, där cirka sex poliser blev stående tills bilarna hade kört iväg.

Offret och hennes familj på hemlig adress

Den nu 15-åriga flickan lider idag av posttraumatiskt stressyndrom. Samtidigt har hon fått diagnosen djup depression. Idag ligger räkningen för hennes psykologsamtal på ett femsiffrigt belopp för en ännu inte avslutad psykologbehandling. Därtill kommer ett behov för ytterliggare behandling hos psykiatriker. Hennes familj lever idag på hemlig adress med hemligt telefonnummer och alarmsystem.

Offret var vid tidspunkten för gruppvåldtäkten oskuld.

Under hela rättssaken krävde de nu dömdas vänner och familjer att de närvarande journalisterna inte skulle offentliggöra namnen på de dömda. Svaret till dem var att rättssaken är offentlig, och de åtalades namn stod vid dörren till rättssalen, där vem som helst kunde läsa dem. Och att det endast är rätten som bestämmer om det blir förbud att nämna de åtalades namn.”

Detta är  en gammal debattartikel som jag skrev för över ett år sen.

Karin Nödgaard (DF)

"Det finns en grupp medborgare i det danska samhället som lever en så eländig tillvaro, och som har så lite värdighet i livet. Det är vår plikt som politiker att se vad vi kan göra för att förbättra deras villkor." - Karin Nödgaard, talesperson i missbruksfrågor för Dansk Folkeparti.

Det danska Folketinget har nyligen beslutat att man på försök skall ge gratis heroin till sprutnarkomaner.  Detta efter att Dansk Folkeparti, som tidigare var mot idén, gjorde en helomvändning i frågan och nu stödjer förslaget. Danmark ansluter sig därmed till en allt större skara av europeiska länder som öppnat ögonen och insett att man måste börja bedriva en humanare narkotikapolitik som sätter narkomanerna och skademinskning i centrum, istället för det strikt moraliska och verkningslösa förbud som svenska politiker förespråkar.

Förslaget är gammalt och har tidigare mötts av hård kritik men har nu alltså stöd av en klar majoritet och endast vänsterpartiet Enhedslisten motsäger sig genomförandet av försöket[1]. Förslaget går ut på att tunga heroinmissbrukare ska kunna gå till ett sjukhus 2-3 gånger i veckan för att under säkra former få en gratis dos av sin drog för att successivt kunna trappa ner.[2] Målet är att ge de allra tyngsta missbrukarna en chans till ett värdigt liv, men det finns även stora vinster för samhället i stort.

De rent hälsomässiga resultaten är bl.a. att det sker i en säker miljö med känd renhet på heroinet vilket eliminerar riskerna för överdoser samt att det är rena sprutor som används, vilket förhindrar spridning av sjukdomar som HIV och Hepatit C, inte bara bland sprutnarkomanerna men även bland andra som kan smittas vid exempelvis sex.

Myndigheterna får kontakt med en annars ytterst marginaliserad och ljusskygg grupp som helst vill hålla sitt missbruk hemligt och kan då kartlägga missbruket och missbrukarnas hälsa ordentligt. Självklart sätts även andra insatser in samtidigt, allt för att ge missbrukarna en ny chans till ett värdigt liv, med fast boende och jobb istället för att tvingas ägna dagarna i ända åt småstölder eller prostitution för att få pengar till nästa fix.

Även här gör samhället en stor besparing. Normalt sett är samhällets kostnad för en tung heroinmissbrukare ca två miljoner[3] om året. Det danska försöket som ska pågå under två år beräknas kosta strax under 90 miljoner för 500 missbrukare, en besparing på över 1.9 miljarder.[4] Den illegala handeln minskar då dess största köpare försvinner, och nyrekryteringen till drogen minskar då färre måste sälja vidare för att finansiera sitt egna missbruk, vilket på sikt är nödvändigt för att minska framtida kostnader och antal förstörda människoliv.[5]

Men kan vi verkligen vara säkra på att resultatet blir det önskade? Nej, men tidigare försök i länder som Nederländerna, Schweiz och Tyskland ger oss en tydlig fingervisning åt det hållet. I dessa länder har missbruk och kriminalitet minskat betydligt.[6][7][8]

Vissa hävdar att man snarare gör missbrukarna en björntjänst, och istället borde satsa på alternativa behandlingar. Vad man dock inte tänker på då är att andra behandlingar med exempelvis metadon eller subutex inte hjälper alla patienter, som gång på gång faller tillbaka i missbruk efter avslutad behandling.[9] Dessutom visar studier att heroinbehandlingen är effektivare och bättre för missbrukarnas hälsa.[10]

Andra anser att de som blir heroinmissbrukare helt enkelt har sig själva att skylla och att man inte bör ge dem någon hjälp alls och att man istället skall förebygga missbruket genom hårdare straff. Men vill vi verkligen stå för en politik som straffar människor istället för att hjälpa dem? Inga förbud i världen kan förhindra att folk använder narkotika och därför bör man se till att minska riskerna för de som gör det istället. Missbrukarna bör stå i centrum, inte samhällets moraliska regler. Om man kan rädda liv genom att tillåta läkare att ge de tyngsta missbrukarna heroin, så bör man givetvis ta den chansen!

I det idealiska samhället skulle ingen missbruka några droger alls, men tyvärr är inte verkligheten så och då bör man vara pragmatisk och se till att minska deras skador istället. Men nej, i Sverige ska vi inte hjälpa missbrukarna, de ska straffas!

Då får man fråga sig, vad är det inom oss som vill straffa narkomanerna så hårt? Är det för att de tar en genväg till lyckan som vi inte står ut med? Vi måste försöka förstå att när en läkare vill skriva ut heroin till någon så är det för att rädda livet på en människa. I Danmark räknar man med att man skulle kunna rädda 200 sådana liv om året. För det är inte heroinet de dör av, det är livet de lever och vår jakt på dem.


[1] http://hd.se/utrikes/2008/02/26/gratis-heroin-i-danmark/

[2] http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_250697.svd

[3] http://www.sr.se/cgi-bin/p3/nyhetssidor/artikel.asp?ProgramID=1646&artikel=1917931

[4] http://hd.se/utrikes/2008/02/26/gratis-heroin-i-danmark/

[5] http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=697596

[6] http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2008/02/26/danskar-kan-fa-heroin-pa-r/index.xml

[7] http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_209203.svd

[8] http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_250697.svd

[9] http://www.sr.se/cgi-bin/p3/nyhetssidor/artikel.asp?ProgramID=1646&artikel=1917931

[10] http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=8838