Den Store Hövdingen i Washington låter hälsa att han vill köpa vårt land. Den Store Hövdingen önskar oss också vänskap och god vilja. Detta är vänligt av honom, eftersom vi vet att han så föga behöver vår vänskap i gengäld. För vi vet att om vi inte säljer, så kanske den vite mannen kommer med gevär och tar vårt land.

Hur kan man köpa eller sälja himlen, markens värme? Om vi inte äger luftens friskhet och vattnets glitter, hur kan man då köpa dem? Varenda del av denna jord är helig för mitt folk. Vartenda glänsande pinjebarr, varenda sandstrand, varenda dimma i de mörka skogarna, varenda insekt är helig i mitt folks minne och erfarenhet. Saven som flyter genom träden bär den röde mannens minnen.

De döda hos det vita folket glömmer landet där de föddes när de går hädan för att vistas bland stjärnorna. Våra döda glömmer aldrig denna vackra jord, ty den är den röde mannens moder. Vi är en del av jorden och den är en del av oss. De doftande blommorna är våra systrar; hjorten, hästen, den stora örnen – dessa är våra bröder. Bergskamrarna, saften i ängsgräset, ponnyns kroppsvärme och människans – allt hör till samma familj.

Så när den Store Hövdingen i Washington låter hälsa att han vill köpa vårt land begär han mycket av oss. Den Store Hövdingen låter hälsa att han ska reservera en plats för oss så att vi kan leva i lugn och ro för oss själva. Han kommer att vara vår fader, och vi hans barn.

Vi kommer att överväga ert anbud att köpa vårt land. Men det kommer inte att bli lätt. Ty detta land är heligt för oss.

För mig är drömmar det viktigaste som finns. De ger mig en anledningl att leva, för vad skulle göra livet värt att leva om man inte kunde drömma, om man inte hade ett hopp? För ett par år sen var jag i Etiopien och jag tänkte: Vad har man för drömmar här? Vi hade en vakt som bodde i en liten skrubb utanför det hus vi hyrde och han var nog bara ett par år äldre än mig. Både jag och min äldre bror tänkte att det inte kunde vara särskilt roligt att behöva sitta där och vakta 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Vad fick honom att hålla livslågan uppe? Jag tror det var ett hopp om att få försörja sig och en framtida familj på ett annat sätt. Han hade redan kommit en liten bit på vägen, han hade en liten familj, en kattfamilj, som han skötte om. Det var nog viktigt för honom, att han hade den där lilla familjen, för man måste kunna märka att hoppet inte är förgäves och att ens drömmar verkligen kan förverkligas ibland, även om det bara är delvis.

Men det får inte ske för ofta, uppfylls alla ens önskningar och förhoppningar så förloras livets mening, och det ända man kan göra är att försöka komma på annat att önska sig. Det skulle inte gå att leva så, man måste även ha en tid ibland då man inte får så mycket uppfyllt, för om man ska kunna uppleva och uppskatta äkta glädje så måste man veta hur det känns utan den. Den italienska filosofen, matematikern och författaren Anicius Manlius Severinus Boëthius symboliserade lyckan i form av ett rullande hjul, med jämna mellanrum befinner sig människan på botten av hjulet, då har man väldiga motgångar, men sedan kommer man till toppen av hjulet, med glädje och lycka. Han menade att om man hela tiden varit på toppen så skulle man inte uppskatta det, det skulle vara något man tog för givet och inte kunde glädjas åt.

Det är drömmarna som styr vad vi gör i livet. De motiverar oss att få dem uppfyllda, och för att få dem uppfyllda krävs oftast en viss ansträngning från vår sida. För det är så vi människor fungerar, vi vill inte gärna göra saker som vi inte tjänar något på eller som får oss att känna oss nyttiga på något sätt. Vi strävar hela tiden efter nya saker och nya drömmar och glömmer ofta att uppskatta det vi fått. Den serbiske poeten Jovan Ducic sa en gång att ”drömmen om lycka är större än själva lyckan”, och jag tror det ligger mycket i det. Vi vill inte nöja oss med det vi har, utan ständigt söka efter nya, bättre saker och upplevelser. Det här tror jag är både bra och dåligt. Bra på så sätt att om alla hade nöjt sig med hur de hade det så hade vi fortfarande befunnit oss på stenåldern eftersom ingen hade haft någon anledning att försöka förbättra levnadsstandarden. Men jag tror även att det är av ondo, eftersom många glömmer hur bra de har det och istället endast fokuserar på det de inte har. Ingen människa har ett perfekt liv, alla har det lite eländigt. Men många har det faktiskt bra, och det ska man inte kasta bort genom att gräma sig för andra saker. För livet är inte eländigt om man inte gör det till det.