Om upphovsrättsindustrin fått stifta lagarna

Idag tillkännagavs domen i målet mot männen bakom The Pirate Bay. Samtliga döms till ett års fängelse vardera plus 30 miljoner i skadestånd. Detta tillsammans med den nya IPRED-lagen lär avskräcka folk än mer från att fildela och sprida kultur.

Svensk (egen) översättning: Till allmänheten! Varning! Ljudfilmens stora lögn! Ljudfilmen håller inte vad den lovar! Bion ska vara ett folkunderhållningsställe. Bion ska ge er avslappning och glädje efter arbetsdagens börda. Bion ska bjuda på bra musik. Bion ska visa er bra artisters prestationer. Uppfyller bion era berättigade önskemål? Nej! Ljudfilmen (ensam erbjuden) fördärvar hörsel och ögon! Ljudfilmen (utan biprogram och levande konstnärer) verkar nervförstörande! Endast bio med scenshow och levande orkester ger avslappning och upplyftning! Kräv scenshow! Kräv levande orkester! I annat fall: undvik ljudfilm! Tyska Musikersällskapet - Karl Schlementz. Internationella artistlogen - Alfred Pose(?)t.

Från upphovsrättsindustrins håll påstår man att fildelningen hotar att ruinera film- och skivbolag m.fl. Men det är inte första gången man säger det. På nittiotalet varnade man för att den brännbara cd:n skulle göra så att folk slutade konsumera musik. Men även tidigare har man kämpat mot ny teknik som man påstått hotat kulturskaparna.

Under  det glada tjugotalet utvecklades filmen från stumfilm till ljudfilm, något som yrkesmusikerna rasade över, eftersom många då blev arbetslösa när de inte behövdes på biograferna. Man krävde krafttag mot ljudfilmen och bedrev kampanjer mot densamma. I Tyskland påstod man t.o.m. att det var skadligt att se på ljudfilm (se bild).

När radion kom tio år senare höll musikbranschen tydligen på att gå under igen. Man befarade att ingen  skulle gå på konsert om man redan hade hört musiken. Om man använder det som argument så är det väl snarare så att musiken är för dålig om man tror att folk avskräcks från att gå på konsert efter att ha hört den. Jag skulle då aldrig gå på konsert om jag inte hört musiken först.

På sjuttiotalet var det så dags igen. Sonys Betamax  (som senare förlorade slaget mot VHS) kunde användas till att spela in TV-program och filmer från TV, och stämdes därför av Universal Studios. Det svenska Författarförbundet ville att tekniken skulle förbjudas. Senare insåg man att man själva kunde tjäna pengar på det hela genom att sälja eller hyra ut  filmerna på video.

I slutet av samma årtionde var det diskoteken som hotade att utplåna musikbranschen. I ett inslag på Rapport från 1979 med löpet ”Hejda discomusiken” så varnar man för ”dansbandsdöden”, och Musikerförbundet kräver att alkoholtillstånd endast ska ges till dem som har levande musik. Se Youtube-videon:

I början av åttiotalet skrev ett flertal artister, däribland Eva Dahlgren, Per Gessle och Tomas Ledin att de inspelningsbara kassettbanden ledde till *”stöld av vår inkomst”. Hur många är vi inte som spelat in musik från radion på kassettband?

På åttiotalet blossade en nygammal debatt upp. Under trettiotalet höjdes röster mot hammondorgeln som man inte ansåg vara ett riktigt instrument, och det amerikanska musikerförbundet bannlyste denna. Ville man ändå använda en Hammondorgel krävdes ett speciellt tillstånd. Den elektroniska musiken som växte fram under åttiotalet, med synthezisern som symbol, var även den hemsk och borde, enligt brittiska musiker, totalförbjudas. I Sverige var man mer liberala och krävde bara att en straffskatt på syntar skulle införas. Detta skedde dock aldrig.

På nittiotalet var det cd-skivorna som hotade att driva man ur huse. Man kunde snabbt och enkelt kopiera en cd-skiva och därför fruktade man att inkomsterna skulle försvinna.

Under de sista tio åren har det så varit fildelning via internet som är den stora boven. Man har hänvisat till sjunkande cd-försäljning, men inte ens tänkt tanken att det skulle vara naturligt att gammal teknik ersätts av ny. T.ex. lär ju kassettbandsförsäljningen ligga på ett all time low, men inte är det för att folk inte vill betala för sig. Nej, det är för att det är en föråldrad teknik.

Hade samma industri som nu bedriver häxjakt mot unga människor som sprider kultur fått bestämma även då så hade vi fortfarande sett på stumfilm, radio hade inte spelat någon musik, videobandspelare, dvd, bluray och inspelningsbara digitalboxar hade aldrig funnits, på nattklubbarna hade vi dansat till Vikingarna eller Larz Kristerz, någon elektronisk dansmusik (som exempelvis house, trance, dance eller techno) hade varit totalförbjudet och kassettband eller cd-skivor hade inte varit tillåtna.

I åttio år har tekniken tillåtits segra över bakåtsträvarna, trots att dessa år efter år skrikit om hur nära kulturskaparna är att gå under så finns det fortfarande såväl musiker och författare som film- och spelmakare som tjänar pengar, faktiskt ganska många. Innovation är receptet till fortsatt framgång, inte förbud av ny och effektiv teknik. En tjänst som Spotify är ett steg i rätt riktning. Men fortfarande visar skivbolag och artister tvekan till ny teknik. Exempelvis så har Magnus Uggla tagit bort sina populäraste låtar därifrån.

Sluta sträva bakåt och fortsätt framåt istället!